Svensk förening för ortopedisk medicin

Det ortopedmedicinska arbetssättet har sedan 1980-talet etablerat sig inom primärvård, företagshälsovård och rehabilitering, varför information om kunskapsområdet är angeläget.

​

Det ortopedmedicinska arbetssättet, medicinsk funktionsdiagnostik, med fokus mot rörelsehinder, funktionsstörningar och medicinska smärttillstånd i rörelseorganen, har visat sig leda till en förbättrad diagnostik och behandling för en stor och “bortglömd” patientgrupp. Det funktionella synsättet stödjer den helhetssyn som krävs för att kunna utreda och åtgärda muskuloskelettala smärttillstånd, särskilt när dessa kroniserats.

​

Funktionsstörningar och smärttillstånd kan uppstå i rörelseorganens olika vävnadstyper, muskler, skelett, anatomisk och funktionell led. Störningstillstånd kan också uppstå i kombination med nerv-, cirkulations- och bindvävssystemen. Komplexiteten av funktionsstörningarna och deras möjliga ursprung kräver en omfattande kunskap hos läkaren, som konfronteras med organsystemets problem. Pragmatiskt och historiskt har därför inriktningen av läkarnas intressen skett mot olika sjukdomsområden, som t.ex. inflammatoriska tillstånd (reumatologi), traumatiska och patomorfologiska förändringar (ortopedi, kirurgi), smärtbehandling, belastningsskador (arbetsmedicin, yrkesmedicin, företagshälsovård) och mjukdelsdysfunktion (ortopedisk medicin).

​

De olika kunskapsområdena kompletterar varandra, precis som fallet är för andra organsystem, där sjukdom kan kräva medicinsk och/eller kirurgisk diagnostik och behandling. Den ortopedmedicinsk inriktade läkaren skall ha kunskapen om rörelseorganens smärttillstånd som integrerad del i den sedvanliga differentialdiagnostiken, byggande på vetenskap, beprövad erfarenhet och efterhand alltmera evidensbaserad kunskap. Ortopedmedicinsk diagnostik förutsätter en aktiv kunskap om rörelseorganens topografiska anatomi, kroppsdelarnas normala rörelsemönster, kraftutvecklingar (kinematik + krafter = biomekanik) och funktioner.

​

Undersökningen av patienten inledes alltid med en medicinsk genomgång, precis som vid annan organ- eller systemsjukdom. Den ortopedmedicinska undersökningen genomföres med selektiva funktions- och belastningstest för funktioner eller funktionella enheter som t.ex. skuldra – underarm – hand, huvud – kotpelare – skuldror. Rörelse- och funktionshinder påvisar avvikelser från det normala förhållandet.

​

Selektiva belastningstest användes för att väcka de med funktionshindren associerade smärtsymtomen. Den ortopedmedicinska funktionsdiagnostiken har inte smärtprovokation som ett självändamål. Provokationstesterna utgör slutsteget i diagnoshierarkin och en bekräftelse på att undersökningen lokaliserat smärtgivande vävnad, som alltid är slutändan på en kedja av funktionsproblem i rörelse- och stödjeorganen, där en omfattande asymmetrisk belastning i tid och rum banat vägen för upplevelsesymtom av olika modaliteter. Vanligen är den smärtande vävnaden den sista länken i en omfattande funktionell problematik som förgrenar sig ut i rörelseorganens vävnader, stödsystem och får återverkningar i patientens arbetsliv och livsföring. Åldersbetingade förändringar av belastningståligheten i vävnader och deras metabola kapacitet ej att förglömma.

Det anatomiska underlaget till funktionsstörningen blir lokaliserat, när testerna reproducerar patientens rörelsehinder och/eller specifika symtom. Patientens smärt- och funktionssymtom får sin fysiska lokalisering och diagnostiken blir sålunda tydligt preciserad. Denna diagnostik kan sedan ligga till grund för en specifik behandlingsstrategi. När symtomen på så sätt kan kopplas till reproducerbara funktionstester, kan detta ge möjlighet till vetenskaplig utvärdering av behandling.

​

Det har visats att funktionsdiagnostik, som den utföres med ortopedmedicinsk metodik, kan påvisa och reproducera patientens partiella eller totala funktionshinder, även om sedvanliga medicinska avbildningsmetoder (röntgen, MR, UL) inte kan påvisa patomorfologiska förändringar i den identifierade strukturen. Ett flertal studier har gjorts avseende den ortopedmedicinska undersökningsmetodikens validitet och reliabilitet[1, 2, 3, 4, 5, 6, 7].

Ortopedmedicinsk undersökningsmetodik har sina anor från de manuella undersöknings och behandlingsmetoder som beskrivits av Hippokrates [8]. Den ortopedmedicinska undersökningstekniken utvecklades av bl.a. Menell [9], Cyriax [10], Stoddard [11] samt den franske läkaren Maigne [12]. Ortopedmedicinskt arbetssätt introducerades i Sverige av läkarna L. Hult, och A. Jacobsson och utbildning gavs under 1950 och 60-talen av Gutmann i Tyskland [13, 14]. Kaltenborn, [16] norsk fysioterapeut, införde från Osteopatskolan i London undersöknings- och behandlingstekniken för sjukgymnaster. Metodiken kompletterades efterhand av och för svenska läkare. Den manuella undersökningstekniken har beskrivits av bl.. professor Ulrich Moritz [15].

(Enligt Ingemar Söderlund 2008).

​