top of page

Svensk Förening för Ortopedisk Medicin, (SFOM) en vetenskaplig läkarförening, bildades 1964 för att utveckla och sprida kunskaper om funktionsdiagnostik och ortopedmedicinska behandlingsmetoder. Föreningen anslöts till Fédération internationale de médecine manuelle, är en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund och associerad läkarförening i Svenska Läkaresällskapet. Bland grundarna fanns Harald Brodin, Sven Otto Myrin och Jern Hamberg, något senare tillkom Bertil Hemborg och Ulrich Moritz. Bengt Johansson var föreningens ordförande i tiotalet år.  Franz Mildenberger  och Kari Lehtonen har även betytt mycket för den ortopediska medicinens utveckling i Sverige.

Det ortopedmedicinska kunskapsunderlaget har definierats för läkarutbildning i Sverige av professor Harald Brodin [17, 18] samt med. dr. Bertil Hemborg [19, 20]. Motsvarande utbildning finns också definierad i ett flertal länder bl.a. av British Institute of Musculoskeletal Medicine [21].

Svensk Förening för Ortopedisk Medicin antog 1993-03-08 ”Regler för läkares utbildning i ortopedisk medicin”. Reglerna beskriver hur utbildningsgången bör utformas, från enstaka kurser fram till kunskaper och färdigheter motsvarande en specialistläkare. Det finns i Sverige ett 50-tal läkare, som på eget initiativ, genom SFOM, skaffat sig kunskap i ortopedisk medicin, vilken dokumenterats genom skriftlig och muntlig examination.

I början var vi alla (ortoped-) medicinare.

Läkarutbildning i “ortopedisk medicin” har i Sverige funnits vid Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) fram till 1934. Efter genomgången utbildning blev läkaren “vanföreläkare”. Efter 1934 har det kunskapsområdet försvunnit ur läkarutbildningen, trots att en tredjedel av de människor som söker primärvården har besvär av ortopedmedicinska dysfunktioner.

ref. Anders Ottosson. “Sjukgymnasten – vart tog han vägen” ISBN 91-88614-53-0

Historien om ortopedisk medicin

Det ortopedmedicinska arbetssättet har sedan 1980-talet etablerat sig inom primärvård, företagshälsovård och rehabilitering, varför information om kunskapsområdet är angeläget.

Det ortopedmedicinska arbetssättet, medicinsk funktionsdiagnostik, med fokus mot rörelsehinder, funktionsstörningar och medicinska smärttillstånd i rörelseorganen, har visat sig leda till en förbättrad diagnostik och behandling för en stor och “bortglömd” patientgrupp. Det funktionella synsättet stödjer den helhetssyn som krävs för att kunna utreda och åtgärda muskuloskelettala smärttillstånd, särskilt när dessa kroniserats.

Funktionsstörningar och smärttillstånd kan uppstå i rörelseorganens olika vävnadstyper, muskler, skelett, anatomisk och funktionell led. Störningstillstånd kan också uppstå i kombination med nerv-, cirkulations- och bindvävssystemen. Komplexiteten av funktionsstörningarna och deras möjliga ursprung kräver en omfattande kunskap hos läkaren, som konfronteras med organsystemets problem. Pragmatiskt och historiskt har därför inriktningen av läkarnas intressen skett mot olika sjukdomsområden, som t.ex. inflammatoriska tillstånd (reumatologi), traumatiska och patomorfologiska förändringar (ortopedi, kirurgi), smärtbehandling, belastningsskador (arbetsmedicin, yrkesmedicin, företagshälsovård) och mjukdelsdysfunktion (ortopedisk medicin).

De olika kunskapsområdena kompletterar varandra, precis som fallet är för andra organsystem, där sjukdom kan kräva medicinsk och/eller kirurgisk diagnostik och behandling. Den ortopedmedicinsk inriktade läkaren skall ha kunskapen om rörelseorganens smärttillstånd som integrerad del i den sedvanliga differentialdiagnostiken, byggande på vetenskap, beprövad erfarenhet och efterhand alltmera evidensbaserad kunskap. Ortopedmedicinsk diagnostik förutsätter en aktiv kunskap om rörelseorganens topografiska anatomi, kroppsdelarnas normala rörelsemönster, kraftutvecklingar (kinematik + krafter = biomekanik) och funktioner.

Undersökningen av patienten inledes alltid med en medicinsk genomgång, precis som vid annan organ- eller systemsjukdom. Den ortopedmedicinska undersökningen genomföres med selektiva funktions- och belastningstest för funktioner eller funktionella enheter som t.ex. skuldra – underarm – hand, huvud – kotpelare – skuldror. Rörelse- och funktionshinder påvisar avvikelser från det normala förhållandet.

Selektiva belastningstest användes för att väcka de med funktionshindren associerade smärtsymtomen. Den ortopedmedicinska funktionsdiagnostiken har inte smärtprovokation som ett självändamål. Provokationstesterna utgör slutsteget i diagnoshierarkin och en bekräftelse på att undersökningen lokaliserat smärtgivande vävnad, som alltid är slutändan på en kedja av funktionsproblem i rörelse- och stödjeorganen, där en omfattande asymmetrisk belastning i tid och rum banat vägen för upplevelsesymtom av olika modaliteter. Vanligen är den smärtande vävnaden den sista länken i en omfattande funktionell problematik som förgrenar sig ut i rörelseorganens vävnader, stödsystem och får återverkningar i patientens arbetsliv och livsföring. Åldersbetingade förändringar av belastningståligheten i vävnader och deras metabola kapacitet ej att förglömma.

Det anatomiska underlaget till funktionsstörningen blir lokaliserat, när testerna reproducerar patientens rörelsehinder och/eller specifika symtom. Patientens smärt- och funktionssymtom får sin fysiska lokalisering och diagnostiken blir sålunda tydligt preciserad. Denna diagnostik kan sedan ligga till grund för en specifik behandlingsstrategi. När symtomen på så sätt kan kopplas till reproducerbara funktionstester, kan detta ge möjlighet till vetenskaplig utvärdering av behandling.

Det har visats att funktionsdiagnostik, som den utföres med ortopedmedicinsk metodik, kan påvisa och reproducera patientens partiella eller totala funktionshinder, även om sedvanliga medicinska avbildningsmetoder (röntgen, MR, UL) inte kan påvisa patomorfologiska förändringar i den identifierade strukturen. Ett flertal studier har gjorts avseende den ortopedmedicinska undersökningsmetodikens validitet och reliabilitet[1, 2, 3, 4, 5, 6, 7].

Ortopedmedicinsk undersökningsmetodik har sina anor från de manuella undersöknings och behandlingsmetoder som beskrivits av Hippokrates [8]. Den ortopedmedicinska undersökningstekniken utvecklades av bl.a. Menell [9], Cyriax [10], Stoddard [11] samt den franske läkaren Maigne [12]. Ortopedmedicinskt arbetssätt introducerades i Sverige av läkarna L. Hult, och A. Jacobsson och utbildning gavs under 1950 och 60-talen av Gutmann i Tyskland [13, 14]. Kaltenborn, [16] norsk fysioterapeut, införde från Osteopatskolan i London undersöknings- och behandlingstekniken för sjukgymnaster. Metodiken kompletterades efterhand av och för svenska läkare. Den manuella undersökningstekniken har beskrivits av bl.. professor Ulrich Moritz [15].

(Enligt Ingemar Söderlund 2008).

1
McCombe PF, Fairbank JCT, Cockersole BC & Pynsent PB

 

Reproducibility of physical signs in low back pain

Spine 1989; 14: 908-18

 

2

Viikari-Juntura E.

Interexaminer reliability of observations in physical examination of  the neck

Physical Therapy 1987; 67: 1526-32

 

3

Viikari-Juntura E, Porras M & Laasonen EM

Validity of clinical tests in the diagnosis of root compression in cervical disc disease

Spine 1989; 14: 253-7

 

4

Potter N. A., Rothstein J. M.

Intertester Reliability for Selected Clinical Tests of the Sacroiliac Joint

Physical Therapy, vol 65 No 11, November 1985

 

5

Kaltenborn F, Lindahl O.

Reproducerbarheten vid rörelseundersökningar av enskilda kotor

Läkartidningen 1969; 66: 962-5

 

6

Gonella C, Paris S & Kutner M.

Reliability in evaluating passive intervertebral motion

Physical Therapy 1982; 62: 436-44

 

7

Lundberg G, Gerdle B.

The relationsships between spinal sagittal configuration, joint mobility, general low back mobility and segmental mobility in female homecare personell” (intertester reliability)

Scand J Rehab Med 2000; 32: 124-133

 

8

Brodin Harald, professor

Kunskap om ortopedisk medicin

Läkartidningen vol 83 nr 30-31 1986

 

9

Menell J.

The Science and Art of Joint Manipulation

Vol. 1, II, London: Churchill Livingstone 1949 – 1952

 

10

Cyriax J.

Textbook of orthopaedic medicine. Vol I 7th ed 1981, Vol II 10th ed 1981

London: Baillière Tindall.

(ISBN 0-7020-0677-7), (ISBN 0-7020-0803-6)

 

11

Stoddard A.

Manual of Osteopathic Technique

Hutchinson Medical Publications, London 1969

 

12

Maigne R.

Douleurs d´origine vertébrale et traitements par manipulations

Paris: Expansions Scienttifique 1968

13

Gutmann, G.

Wie Wirbelsäule in Forschung und Praxis

Bd 40, S. 44, Hippokrates, Stuttgart 1968

 

14

Gutmann, G.

HNO, Wegweiser für die fachärtzliche Praxis

Bd 16, S. 289, Springer-Verlag, Berlin 1968

 

15

Johnsson B., Moritz U.

Manuell Medicin och Manuell Terapi

Sjukgymnasten nr 5. 1978

 

16

Kaltenborn F.

Manuell mobilisering av extremitetsledd

Oslo: Olaf Norlis bokhandel, 1985.

 

17

Brodin H.

Ortopedisk medicin, introduktion till grundkurs för läkare

Stencilerad upplaga 1988

 

18

Brodin H., Bang J., Bechgaard P., Kaltenborn F., Schiötz E.H.

Manipulation av ryggraden

Scandinavian University Book. Läromedelförlagen Stockholm, Lund, Göteborg, ISBN 91-24-60129-2

 

19

Hemborg B.

Målbeskrivning för ortopedisk medicin

SFOM, uppdrag för styrelsen.

 

20

Hemborg B.

Regler för examen i ortopedisk medicin för läkare

1986-08-21, SFOM uppdrag för styrelsen

 

21

British Institute of Musculoskeletal Medicine

Accreditation & Certification in Musculoskeletal Medicine

27, Green Lane, Northwood, Middx. HA6 2PX, tel. 0923-820110

 

övrig referens ortopedisk medicin

 

Schiötz, E. H.

Manipulasjonsbehandling av columna under medicinsk-historisk synvinkel

Tidskrift for Den norske Laegeforening 1958

 

Schmorl, G. & Junhanns, H.

Die gesunde und die kranke Wirbelsäule in Röntgenbild und Klinik

Thieme, Stuttgart 1969

 

Richardsson, C.A., Jull, G. A.

Muscle control – pain control

Manual Therapy (1995) 1, 2-10

bottom of page