Kunskapens träd

Smärttillstånd i rörelse och stödjeorganen

Smärttillstånd i rörelse och stödjeorganen vilka behöver medicinska strategier för handläggning, behandling, rehabilitering och diagnostik kan förkortas till om-STRoS.

kunskaptrad

Förkortningar
om = (ortoped)-medicinska
ST  = Smärt-Tillstånd i
RoS = Rörelse och Stödjeorganen

Dessa smärttillstånd utgår från vävnaderna i muskel-, ligament- och bindvävssystemen, som stabiliserar kotpelaren, skuldor, armar, händer, bäcken, höfter och ben. Vanligen har smärttillståndet debuterat efter en tillfällig överbelastning, som tröttat ut vävnaderna och då inte bara muskelsystemen. Återhämtningstiden för att återställa den kemiska energibalansen har under åren varit för kort. Sker detta under en period av 10-15 år kroniseras tillståndet. Ett sådant smärttillstånd är inte längre tillgängligt för rekonditionering och därmed utläkning. De ortopedmedcinska smärttillståndet orsakas inte av en kirurgisk (skada), reumatologisk (inflammation), neurologisk (nervskada) eller invärtesmedicinsk orsak Sedvanliga sjukdomsundersökningar inom dessa specialiteter visar därför normalvärden, vilket brukar sammanfattas i patientens journal med “vi hittar ingenting”.  Med anledning av detta kallas dessa smärttillstånd för ”ospecifika”. De ingår ju inte i kunskapsområdet för någon av specialiteterna ortopedi, reumatologi, neurologi eller invärtesmedicin. Någon specialistklinik för utredning av de ortopedmedicinska smärttillstånden finns inte. Patienten hänvisas därför till allmänmedicinarna i öppenvården för handläggning.

Det finns också smärttillstånd i rörelse och stödjeorganen, vilka behöver handläggning med ortopediska (kirurgiska), reumatologiska, neurologiska eller invärtesmedicinska diagnosmetoder och strategier. Dessa smärttyper omfattar 4% av samtliga patienter i öppen vård. De kan ges beteckningen ok-STRoS, r-STRos, n-STRoS och im-STRoS. Patienter med STRoS av dessa typer utredes på sjukhusens specialistkliniker.

Läkare i öppenvård har således god utbildning för att handlägga STRoS av ok-, r-, n- och im-typ. Motsvarande utbildning för att klara av om-STRoS patienterna ges inte, trots att de utgör en tredjedel av en öppenvårdcentrals patienter.

Kraven från läkare som vill utbilda sig för denna stora patientgrupp kan därför formuleras i 5 kunskapsområden.

Behovet av kompetensförbättringar när det gäller avseende ortopedmedicinska STRoS (SmärtTillstånd i Rörelse Och Stödjeorganen) har 5 grenar, färgmarkerade i bilden ovan;

1 FÄRDIGHET
Kroppsundersökning, som skall vara organspecifik och göras med god kunskap om rörelse- och stödjeorganens specifika strukturer och medicinska problem. Målet för utbildningen är att läkarens kompetens skall nå samma nivåer för diagnostik, behandling och rehabiliering, som läkaren redan har men för andra organspecialiteter.

 

2 KUNSKAP
Under rubriken ”Understanding Locomotor System” får läkaren uppgradera sina kunskaper om rörelse- och stödjeorganens specifika anatomi och fysiologi. En god kunskap skall erhållas om organsystemets kravspecifikationer och förutsättningar för god funktion under ett arbetsliv.

 

3 DOKUMENTATION

Metoderna att dokumentera om-STRoS måste ske med hänsyn till dessa tillstånds organspecifika klinik, symtom och behandlingskrav. Ortopediska, reumatologiska och neurologiska STRoS kräver var för sig sin speciella metodik för diagnostik, behandling och rehabilitering. Samma sak gäller för de (ortoped-)medicinska tillstånden i RoS.Smärttillstånden i RoS, som har en bakgrund i långvarig/akut överbelastning av muskler och bindvävsstrukturer utvecklar smärtsymtomen som svar på en metabol obalans, långt innan en vävnadsskada kan påvisas med dagens undersökningsmetoder. Smärtsymtomen uppstår, då belastning överstiger organsystemets förmåga till återhämtning och förstärkning.Dokumentationen måste således avspegla de störda funktionerna, varför de vanliga metoderna för visualisering av vävnadsskada inte är användbara, vilket alla känner till.Utvecklingen av mallar för dokumentation av funktionsstörningarnas anamnes och kliniska fynd samt underlag för beslut om behandling och rehabilitering har skett inom ortopediska medicinen sedan 1960-talet. Ett flertal formulär för dokumentation finns tillgängliga för läkare.

Försäkringsmedicinska krav på specifik dokumentation och redovisning av sjukdomstillstånden finns sedan många år. Varje läkare måste tillhandahålla utlåtanden om om-STRoS oavsett kunskapsnivå. Effekterna av denna kunskapsbrist är välkända från försäkringsvärlden.

 

4 BEPRÖVAD ERFARENHET
All kunskap om sjukdomar har börjat som en systematisering av beprövad klinisk erfarenhet. Vetenskapliga metoder för att definiera varje sjukdoms orsaker, kliniska bilder, anamnestiska markörer, förlopp, påverkbarhet med behandlingar och prognos har stabiliserats genom vetenskapliga processer, med förankring i vår kunskapskultur. om-STRoS patienterna har inte fått denna förmån, eftersom de inte har haft någon plats i kunskapsetablissemangen sedan 1934, då möjligheten för svenska läkare att utbilda sig i ortopedisk medicin togs bort.Den beprövade erfarenhet måste genomgå vetenskaplig kvalitetssäkring för att etablera en långsiktig, uthållig och accepterad bas för vetenskaplig utvärdering och klinisk praxis.Ett kunskapscentrum, med en STRoS-mottagning för second opinions, knepiga fall och ett ostört övningsställe behövs för att grundlägga en specialistassistans för även de läkare, som inte gått egen utbildning.

 

5 VETENSKAP

om-STRoS är ett organspecifikt sjukdomstillstånd, med sin symtombakgrund i metabol obalans i det myofasciella systemen i rörelse- och stödjeorganen.En omfattande kunskap av beprövad erfarenhet finns hos läkar och behandlingsspecialiteterna. För att denna vetskap skall övergå till vetenskap krävs en kunskapsbearbetning, som säkerställer förutsägbarheten av den beprövade erfarenheten.Viktiga egenskaper hos sjukdomstillståndet när det gäller uppkomst och förlopp måste göras mätbara. En objektivisering är grunden för utvärdering av behandlingsstrategier och utvecklandet av en meningsfull taxonomi.Detta kan leda till en kunskap om STRoS, som kan stödja en adekvat och långsiktig terapeutisk insats för dessa patienter.

dr Ingemar Söderlund
Föreningssekreterare SFOM